Ymmärtäminen auttaa

Entinen ylihammaslääkärimme rakasti kaikenlaisia tilastoja ja esitteli niitä monissa eri tilaisuuksissa. Yksi tilasto koski lahtelaisten 5-vuotiaiden lasten hampaiden kuntoa vuonna 1971. Tilaston mukaan kyseisenä vuonna kohderyhmän lapsista vain viidellä oli täysin terveet hampaat – minä olin yksi heistä.

Vuodesta 1971 siirrytään 20 vuotta eteenpäin, ja suussani todettiin ensimmäinen karies. Muistan yhä sen kauhistuksen, epäonnistumisen tunteen sekä kuristavan pelon mennä hammaslääkäriin toimenpiteeseen. Hävetti pudota ”terveiden” joukosta.

Se, miten reikä lopulta saatiin paikattua, ei ole aihe, jolla voin ylpeillä. Luulin automaattisesti saavani halutessani nukutuksen, mutta en saanutkaan. Minut käytännössä poistettiin tuolista ja ohjattiin ulos. Ajattelin sitten, että yksityisellä puolella nukutus varmasti onnistuisi – mutta ei sielläkään. Kyseisellä hammaslääkärillä oli kuitenkin hyvä pelisilmä, ja toisella käyntikerralla hammas paikattiin aivan normaalisti. Toimenpide ei edes sattunut.

Vuosien varrella olen usein miettinyt, miksi pelkäsin niin paljon, vaikka olen muuten ollut hyvin reipas ihminen. Nyt ymmärrän, ettei hammashoitopelko tarkoita heikkoutta, vaan se voi syntyä hyvin erityisellä tavalla, joka ohittaa tavallisen ”reippauslogiikan”.

Meidän kaikkien pelkoihin vaikuttavat monet tekijät. Usein huomaa, että sosiaalinen oppiminen on tehnyt tehtävänsä: vanhemmat puhuvat esimerkiksi hampaiden repimisestä, suuhygienistin kerrotaan raapivan hammaskivet irti niin, että ikenet ”lepattavat tuulessa”, ja kavereiden kauhutarinat pyörryttävät jo etukäteen.

Oman kehon hallinnan menettäminen, kun makaa suu auki hoitotuolissa, voi tuntua ahdistavalta. Suun alue on hyvin intiimi, ja siihen kajoaminen toisen toimesta voidaan kokea tunkeutumisena omalle reviirille. Monille myös äänet, hajut ja erilaiset välineet suussa voivat laukaista pelkotilan. Häpeä oman suun kunnosta voi joillekin olla ylitsepääsemätön este, jolloin hoitoon hakeutumista siirretään siihen asti, kun vaihtoehtoja ei enää ole.

Olipa pelon syy mikä tahansa, sympatiani kohdistuvat usein pelkopotilaisiin. Heidän onnekseen nykyään pelkoihin suhtaudutaan hammashoidossa yhä useammin vakavasti ja ymmärtäväisesti. Tämä onkin yksi hoitohenkilökunnan keskeisimmistä taidoista – taito, jota opetetaan jo koulutuksessa, mutta joka kehittyy edelleen työelämän kokemuksen myötä.

Omasta puolestani voin todeta, etten edelleenkään nauti hammashoitokäynneistä. Silti käyn säännöllisesti vuosittain ja puristan tuolin kahvoja rystyset valkoisina, kunnes onnistun rauhoittumaan jonkinlaiseen zen-tilaan. Ennen oli helpompaa, kun en ymmärtänyt kaikkea, mitä ympärillä puhuttiin – nyt ymmärrän ehkä liikaakin.

Det hjälper att förstå

Vår förra övertandläkare älskade all sorts statistik och tog tillfället i akt att presentera statistiska uppgifter vid många olika tillfällen. En statistik gällde tandhälsan hos 5-åriga barn i Lahtis 1971. Statistiken visade att endast fem av barnen i målgruppen hade helt friska tänder det aktuella året – och jag var ett av dem.

När vi går 20 år framåt i tiden från 1971 konstateras karies för första gången i min mun. Jag kommer ännu ihåg förskräckelsen, känslan av misslyckande och den kvävande rädslan för att gå till tandläkaren för åtgärder. Jag skämdes över att inte längre höra till de ”friska”.

Och hur hålet sist och slutligen lagades är inget jag kan stoltsera med. Jag trodde att jag automatiskt kunde få narkos om jag ville, men det fick jag inte. Jag praktiskt taget avlägsnades från stolen och leddes ut. Jag tänkte då att narkos säkert skulle gå att ordna hos en privat tandläkare – men inte heller där gick det. Den tandläkaren hade dock fingertoppskänsla, och under det andra besöket lagades tanden på vanligt sätt. Åtgärden gjorde inte ens ont.

Genom åren har jag ofta tänkt på varför jag var så rädd, trots att jag annars varit en mycket duktig person. Nu förstår jag att tandläkarskräck inte är det samma som att vara svag, utan den kan uppkomma på ett mycket speciellt sätt som inte följer någon vanlig ”duktighetslogik”.

Allas våra rädslor påverkas av många olika faktorer. Ofta märker man att den sociala inlärningen spelar in: Föräldrarna pratar till exempel om att rycka ut tänder, tandhygienisten sägs skrapa bort tandsten så att tandköttet ”fladdrar för vinden”, och kompisarnas skräckhistorier ger en svindel redan på förhand.

Det kan kännas ångestfyllt att förlora kontrollen över sin egen kropp när man ligger med munnen öppen i tandläkarstolen. Munområdet är mycket intimt, och när någon rör vid det kan det kännas som att hen gör intrång på ens revir. Hos många kan också ljud, lukter och olika verktyg i munnen utlösa rädsla. Skam över den egna tandhälsan kan för en del vara ett oöverstigligt hinder som gör att man undviker att uppsöka vård ända tills det inte längre finns något alternativ.

Oavsett vad orsaken till rädslan är, känner jag ofta sympati för patienter som är rädda. Inom tandvården idag tar man lyckligtvis rädslor allt mer på allvar och förhåller sig förståelsefullt till dem. Det är också en av vårdpersonalens viktigaste färdigheter – en färdighet som lärs ut redan under utbildningen, men som vidareutvecklas i takt med att arbetslivserfarenheten ökar.

För min del kan jag konstatera att jag fortfarande inte njuter av tandläkarbesök. Ändå går jag till tandläkaren regelbundet varje år och kramar mig fast i stolens handtag så att knogarna vitnar, tills jag lyckas lugna ner mig och uppnå ett slags zentillstånd. Det var enklare förr, när jag inte förstod allt som sades runt omkring mig – nu förstår jag kanske till och med för mycket.