Useasti tulee itsekin sanottua tuttu lause: ennen kaikki oli paremmin. Osaisin luetella helposti 50 asiaa, jotka olivat mielestäni ennen paljon paremmin – tai ainakin ne tuntuvat ajatuksissani ja muistoissani paremmilta. Jos taas toisaalta pitäisi luetella, mitkä asiat ovat nykyään paremmin kuin ennen, lista olisi tosi pitkä. Vaikka en ihan joka kohdassa haluaisi olla juuri tietyn kehityksen ”kohderyhmää”, muutos tulee silti väistämättä ja koskee meitä kaikkia.
Seuraan ympärilläni olevia eri-ikäisiä ihmisiä ja esimerkiksi heidän digitaitojaan. 5-vuotias kummipoikani on oppinut kännykkäpeleistä itsenäisesti englannin kieltä ja lukemista, parikymppiset kummityttöni tekevät tietokoneillaan ja kännyköillään ihan mitä vain (paitsi informatiivista tiedonhakua), kun taas lähipiirini ikäihmiset ovat joko pudonneet tai parahultaisesti putoamassa lähes kaikista tietoteknisistä ympäristöistä. Itse olen vielä tilanteessa, jossa koen monen tietokoneella hoidettavan asian helpotukseksi arjelle ja pystyn auttamaan muita peruselämän normiasioissa. Taakse on kuitenkin jäänyt se aika, kun olin nuorena hoitajana (1990-luvulla) osastomme ATK-vastaava. Nykyään olen vain ICT-asiantuntijoiden riesa pöljine kysymyksineni.
Kohtuullisen rauhalliseksi ihmiseksi toimimaton tietokone, ohjelmisto tai nettiyhteys, saa minut puolessa sekunnissa raivon partaalle. Siinä ei sanoja säästellä eikä ketään kiitellä. Näistä kerroista 99 % on kuitenkin itse aiheutettuja – en ole osannut tai ymmärtänyt oikeaa toimintatapaa. Ärsyttävintä on soittaa HelpDeskiin ja kuvailla ongelmaa; siellä nuori mies käskee tekemään sitä ja painamaan tätä. Tässä kohdin putoan kyydistä, sillä me emme puhu samaa kieltä samalla nopeudella.
Monella hammashoitajalla ja suuhygienistillä riittää eläkevuosien alkamiseen kahden käden sormet. Takana saattaa olla jo tässä vaiheessa vuosikymmenten työ ja päivänpolttavana ongelmana erilaiset pienet ja isommatkin terveysvaivat. Kuulostaa minullekin niin tutulta, sillä olin reilu vuosi sitten akuutissa avosydänleikkauksessa sekä sain viime vuoden lopulla tekonivelen olkapäähäni.
Sairauslomani aikana minä ja Mirkka suunnittelimme yhteistyössä Kunnonpaikka kylpylähotellin kanssa vain jäsenillemme tarkoitettua kolmiosaista kuntoutusta. Teillä on nyt mahdollisuus hakea tähän Kelan tukemaan hammashoitajille ja suuhygienisteille suunniteltuun Kiila-kuntoutukseen. Perinteikäs Kunnonpaikka sijaitsee Kuopion lähellä Vuorelassa. Olen aivan innoissani tästä mahdollisuudesta ja toivon, että myös te olisitte. Kuntoutukseen hakijoille ei ole määrätty ikärajaa, koska vaivatkaan eivät aina katso ikää. Seuratkaa asiaan liittyvää mainontaa lehdessämme ja sähköisillä kanavillamme – ja ennen kaikkea hakekaa mukaan!
Hyvällä mielellä kevättä kohden!
Tanja
Tanja Leppikari
Puheenjohtaja
Suun terveydenhoidon ammattilaiset STAL ry
Det finns ingen återvändo till det förgångna
Ofta säger jag den välbekanta meningen ”Allt var bättre förr” även till mig själv. Jag skulle lätt kunna räkna upp 50 saker som jag tyckte var mycket bättre förr – eller åtminstone känns de bättre i mina tankar och minnen. Men om jag å andra sidan måste räkna upp vilka saker som är bättre i dag än förr, skulle listan bli riktigt lång. Även om jag inte skulle vilja vara ”målgrupp” för varje specifik utveckling, kommer förändringen oundvikligen ändå och berör oss alla.
Jag betraktar personer i olika åldrar runtomkring mig och till exempel deras digitala färdigheter. Min 5-åriga gudson har självständigt lärt sig engelska och att läsa genom mobilspelen, mina tjugoåriga gudflickor gör vad som helst på sina datorer och mobiltelefoner (utom informativ informationssökning), medan de äldre i min närmaste krets antingen redan har fallit bort eller håller som bäst på att falla bort från nästan alla datatekniska miljöer. Själv befinner jag mig ännu i en situation där jag upplever att många saker som sköts med dator underlättar vardagen och jag kan hjälpa andra med vanliga frågor i det grundläggande livet. Tiden då jag var en ung skötare och ADB-ansvarig på vår avdelning (på 1990-talet) hör dock till det förgångna. Numera är jag bara en plåga för IKT-experterna med mina dumma frågor.
En dator, programvara eller internetuppkoppling som inte fungerar gör mig som är en ganska lugn person rasande på en halv sekund. Då sparar jag inte på orden och tackar ingen. Men till 99 procent är detta självförvållat – jag har inte kunnat eller förstått rätt tillvägagångssätt. Det mest irriterande är att ringa Help-Desk och beskriva problemet: där beordrar en ung man mig att göra si och klicka så. I detta skede hänger jag inte längre med, för vi talar inte samma språk med samma hastighet.
För många tandskötare och munhygienister räcker fingrarna på båda händerna tills de går i pension. I det här skedet kan de ha årtionden av arbete bakom sig och de dagliga akuta problemen är olika små och även större hälsoproblem. Det låter bekant även för mig, eftersom jag för drygt ett år sedan hade en öppen hjärtoperation och i slutet av förra året fick en konstgjord led i axeln.
Under min sjukledighet planerade jag och Mirkka i samarbete med badhotellet Kunnonpaikka kylpylähotelli rehabilitering i tre delar som endast är avsedd för våra medlemmar. Nu har ni möjlighet att söka denna Kiila-rehabilitering som stöds av FPA och som är avsedd för tandskötare och munhygienister. Det traditionsrika badhotellet Kunnonpaikka ligger i Vuorela nära Kuopio. Jag är mycket glad över denna möjlighet och hoppas att ni också skulle vara det. Det har inte fastställts någon åldersgräns för dem som ansöker om rehabilitering, eftersom sjukdomarna inte alltid bryr sig om åldern. Följ relevant annonsering i vår tidskrift och på våra elektroniska kanaler – och framför allt, ansök om att få delta!
Med gott humör mot våren!
Tanja
Tanja Leppikari
Ordförande, STAL rf